Okej, nu är det rätt så tidigt på natten men jag tänkte ändå uttrycka mig ,varför vet jag inte. Det här kommer antagligen låta väldigt patetiskt och konstigt, men jag kommer att ignorera de elaka kommentarerna den här gången.
Det handlar om Tokio Hotel. Som sagt, jag vet inte varför jag skriver det här eller om det ens är nödvändigt, men jag måste få det här ut ur mig.
Jag har burit på det hälften av tiden som TH-fan, alltså 1 1/2 år.

JAG FÅR OFTA ANFALL när jag lyssnar på deras musik. Jag vet inte varför, men jag börjar att gråta och skaka och har bara lust att krama någon. Jag är ofta ganska rädd att det ska hända när andra ser.
Det första anfallet kom när jag låg i min säng och skulle somna. Jag tänkte på Bill - varför vet jag inte - och mitt i allt började jag skaka. Jag blev så rädd att jag började gråta. På något sätt fick jag för mig att Tokio Hotel var i mitt rum, eller någon var det. Jag ville bara ha den där personen, krama den och gråta. Berätta om hur jag kände mig. jag vet, rätt så sjukt.
Det andra kom när jag och min vän hade grälat om TH. Jag minns inte varför. Jag blev jättearg och ledsen och skrev ett brev åt henne där det stod att jag skulle ge upp TH för hennes skull eftersom vi bara grälade.
Jag satte så Heilig och så kändes det som om någon lade sin arm om mig. Som om Tokio Hotel var i mitt rum och spelade för mig. Jag visste det. Jag började gråta igen, men jag skakade inte.
Mamma kom in i mitt rum och jag sa att jag bara lyssnade på en sorlig låt. Då försvann de. Tokio Hotel.
Hon gick ut ur mitt rum och jag bestämde mig för att inte ge min vän brevet mera. Jag lade undan det, och det var blött av tårar.
Det tredje kom i skolan. Jag satt och gjorde ett prov och allting var tyst. Sedan kändes det som om allting jag höll på med skulle gå snett. Igen - samma känsla. Jag kände, JAG LOVAR, jag kände Bill. Jag hörde honom. Han sa åt mig att fortsätta. Jag började gråta igen och min lärare skickade hem mig.
Alla mina vänner har från den dagen sett mig som ett 'emo' eller nåt. Jag blir mobbad för det. Det som jag tror på, det som jag vet att finns här hos mig.
Jag vet att det är sant. Det är bara så.
Det fjärde kom i en dröm. Jag sprang in bakom en scen och fick se Bill och Tom och jag började gråta och skaka och skrika. De ignorerade mig fullständigt och jag började gråta ännu mera och satte mig ner. Efter en stund kom Tom ut ur ett rum och jag kramade honom. Han kramade mig. Det kändes verkligt. Han mumlade något som "Varför luktar du rök?" och sedan sa han att jag skulle klara det. Bill, Georg och Gustav ignorerade mig i resten av drömmen, men Tom fanns alltid där.
Har det hänt någon av er, eller är jag sjuk?
Seriöst, jag är superrädd men ändå inte. Jag är rädd för att det ska försvinna.
Jag är inte galen, okej?
Snälla, säg att det är normalt.